Inspiration Hon blev Sveriges yngsta chefredaktör när hon var 20 år gammal. I dag, två år senare, höjer Sophie Lokko ribban när hon även tar över produktansvaret för landets största studenttidning. Hennes knep för att göra succé i chefskapet? – Bli kompis med Excel.

Sophie Lokko var redan under gymnasietiden redaktör på Jönköpingsposten och flyttade sedan från hemstaden för att jobba som copywriter på en välrenommerad reklambyrå i huvudstaden. Därefter blev hon erbjuden att ta över chefredaktörskapet för Sveriges största studenttidning, Metro Student. Nu har hon utöver redaktörskapet även lagt rollen som produktchef.

Vad är den främsta utmaningen med den nya rollen?

– Tidigare hade jag bara redaktionellt ansvar, nu ska jag tänka budget och sälj samtidigt som jag ska försöka utveckla tidningen innehållsmässigt. Det är en ständig inre fight om prioriteringar. Säg till exempel att vi har ett väldigt uppskattat redaktionellt segment, men att det är väldigt tid- och resurskrävande, då måste jag göra en beräkning över vad som faktiskt gynnar oss i längden – både kostnadsmässigt men också innehållsmässigt. Det är en väldigt svår balansgång.

Hur löser du det?

– Just nu försöker jag utmana mig själv att bli kompis med Excel. Det känns ju sjukt att sitta med miljonbelopp. Rena fantasisummor – och kruxet är att det är på riktigt! Mitt främsta mål är ju att tidningen ska överleva den omtalade papperstidnings-döden, samtidigt är jag nog inte född vare sig med matte- eller pengaintresse. Ändå gillar jag när saker och ting går ihop logiskt. Jag har alltid trott att det skulle vara jag och programmet Word for life, men senast i dag satt jag och grottade i Excel och kom faktiskt på mig själv med att tycka att det var roligt!

Är det inte lite nojigt med ett stort budgetansvar?

– Det låter farligare än vad det är. Det tror jag gäller för chefsrollen som helhet. Det är viktigt att inte vara rädd för rollen, för du sitter ju faktiskt på din position därför att folk har satt sin tro till att du klarar det.

Hur tacklar du konflikter?

– Jag har inte varit tvungen att ta några stora duster än. Men det är klart de kommer; alla fajtas ju för just sin del i verksamheten, och det är ju det som driver oss framåt. Något jag tänkt på är att det är lätt att bli kompis med de som man jobbar med. Jag skulle vilja hitta en smart on- och offknapp för det privata och professionella. För det är klart att om jag vet att exempelvis en säljare har det tufft privat och därför är omotiverad på jobbet, så måste jag ändå ställa krav.  Många säger att man inte kan vara kompis med sina anställda. Jag vill inte tro att det är så men kan heller inte säga emot.  För mig handlar det om att acceptera det faktum att jag som chef inte kommer att kunna vara snäll – eller ens rättvis – hela tiden. Men min ambition är att jag ska kunna vara snäll majoriteten av gångerna.

Att tänka på:

  1. Lita på dig själv – andra har gjort det. Man låtsas ju ganska mycket, för har man inte varit chef innan så man vet man ju inte hur man gör. Lita på att du sitter där du sitter för att folk tror att du kan tackla det och var inte rädd för din roll.
  2. Låt inte chefandet bli allt. Det är lätt att dras med i början och tro att man måste jobba hela tiden. Visst det är viktigt att alla i ditt team mår bra, men gå inte omkring och tro att det är din uppgift att rädda världen helt ensam.
  3. Var öppen med att du är ny och ta vara på utvecklingsmöjligheterna som kommer med det. Fråga hur folk vill ha det. Håll uppstartsmöten där ni fastställer hur ni ska jobba tillsammans. Be dina medarbetare vara konkreta och gör gärna listor över vad som förväntas av er i båda riktningarna.