Krönika Söndagen den 14 september, ödesdagen. Sensommaren var ett enda långt brus av information, mätningar och så snart jag vände mig om sprang jag in i någon som ville att jag skulle rösta på just dem. Mitt i allt hade jag den där magkänslan, något stod inte rätt till.

Strax nedanför en liten backe låg det, mitt dagis. Det är, fortfarande, en ljust persikefärgad träbyggnad omgiven av en skogsdunge på ena sidan och med en 30-väg precis framför. Idag heter dagiset förstås förskola men då var det just dagis för mig - och alla som arbetade där var fröknar. Ogifta eller ej. Om det skulle komma in en manlig vuxen var han antingen pappa eller blev fröken efter frukost. Det var lika självklart som fruktstunden på fredagar eller strösslet på födelsedagsglassen. Förutom mina fröknar minns jag också de flesta av mina dagiskompisar. Där var till exempel Peter, som var min bästis, och där var Vanessa. Hon hade mörkare hy och när jag tänker tillbaka på henne så lyser de kastanjebruna ögon ännu. Att hon var adopterad tänkte jag inte på då, det var helt enkelt inte viktigt. Det som var viktigt var att vi hade roligt tillsammans.

Söndagen den 14 september, ödesdagen. Media hade i flera veckor levererat de senaste nyheterna om det ena vallöftet och det andra snedsteget. I någon tidning kunde jag till och med läsa om vilken partiledare jag helst skulle vilja köpa en bil av, ha till granne eller jobba med. Det var ett enda långt brus av information, mätningar och så snart jag vände mig om sprang jag in i någon som ville att jag skulle rösta på just dem. Ändå hade jag den där magkänslan, något stod inte rätt till. Så en kväll gick jag ut på balkongen, min egen miniträdgård. Eller ett gott försök till trädgård i alla fall; gräslöken såg mer ut som en dålig frisyr och vinbären hade aldrig burit frukt. Men pelargonerna sträckte sig fortfarande mot kvällshimlens frihet. Det var det jag behövde.

Som naglar mot en griffeltavla insåg jag plötsligt och med rysande obehag att mitt i alla politiska löften hade man missat att tala om integration. Trots att folkförflyttningar funnits sedan inlandsisen lämnat vårt landskap öppet, trots att det naturligaste i världen är att människor flyttar, så hade ingen talat om det. Det som berikat vårt hörn på jorden med skickliga hantverkare, arbetskraft och visioner hade tappat luft som en kalasballong dagen efter. Nu var det inte lika attraktivt därför att de som kommit med den dröm vi alla delar – att få ett gott liv för sig och de sina – ofta blivit syndabockar. När gammelfarmor inte fick vad hon behövde, då var det deras fel. De som kom med en dröm att förverkliga - eller hur var det nu?

När söndagen var inne vågade jag inte titta. Jag hyrde en film, stängde ned Instagram och Facebook. Så somnade jag på soffan för att vakna till ett resultat jag inte riktigt förstod. Jag som sett så många fått sitt första jobb, glädjen i ett väl utfört arbete och längtan till nästan dag på jobbet. Det har inte varit någon skillnad i vilken kultur man tillhört, vilket land man föddes i eller hur man stavar sitt efternamn. För vi människor är mer lika än vi tror. Vi vill bara lösa problem, få ett fint liv och komma hem till de vi älskar. Just att vi är olika borde vara en källa till inspiration, inte ursprung till rädsla. Jag somnade om och drömde om mitt dagis. Ett barn är alltid sant mot sig själv. De visar vad de känner, saknar förmåga att ljuga och är helt fördomsfria. Tänk om vi kunde lära av dem. Det viktigaste är ju att vi har roligt tillsammans.

Martin Sjögren, konsultchef Proffice